...och påminn mig om detta inlägget när vi närmar oss november månad.

Igår på väg hem från gymmet kände jag mig otroligt upprymd och tillfreds. I samband med dietstarten så känns det som att livet nu har fått en ökad mening och varje dag får mål att sträva efter.

Jag räknar såklart med att visa upp en bättre fysik än tidigare, men en stor målsättning jag har med årets tävlingssatsning är att njuta mer av vägen mot scenen och inte tillåta dieten påverka mitt sociala eller mitt humör. Det tillhör annars normen att jag sluter mig något i mig själv och fokuserar mycket på mig själv, min form och hur allt går. Detta resulterar i att man på tävlingsdagen vaknar upp och inser att månaderna har flugit förbi, vilket ibland kan vara bra men något som också har sina negativa konsekvenser. Personen jag tidigare levt med har varje år fått utstå en rejäl sänkning vad gäller kvalitén på mitt sällskap och det är något jag verkligen tänker påminna mig själv om iår.

Det har aldrig varit bristen på mat eller möjligheten att göra vad man vill som angripit mitt humör under en tävlingssatsning utan snarare den ständiga stressen om "Är kosten rätt? Kommer jag bli så hård som jag vill?". Det känns därför otroligt skönt att gå över till Athletic Fitness där det faktiskt är mycket mer aspekter i tävlandet förutom just vilken nivå av kroppsfett man ställer upp med. Detta gör att jag kan fokusera på att äta min mat som jag vet kommer ta mig i form och träna på ett sätt som jag tycker är kul och varierande, sen om det blir 5% eller 9% kroppsfett spelar mig mindre roll faktiskt, det enda som spelar roll är att när det väl blir den 26:e November så kommer jag att ge allt i min debut på AF-scenen.

Jag väljer ju trots allt det här frivilligt och jag tycker ju trots allt att detta är bland det roligaste som finns!

Detta blev ett lite djupare och mer seriöst inlägg än vanligt. Det behövs ibland det med!