En minst sagt känsloladdad helg är nu till övers... Skönt!

Det som skulle vara en avslappnad helg med rehab och bara njuta av allt och ingenting blev istället väldigt ångestfylld då jag redan på fredagen kände hur "Fan vad jag vill tävla imorgon!"-tankarna började infinna sig. Hela tiden när man tittade på klockan så tänkte man "Jaha, nu hade man varit på invägning..." eller "Jaha, nu hade man förbannat sig över hur jävla torra riskakor egentligen kan vara...". Inte föräns efter finalen på lördagen började man känna sig som människa igen och kunde slappna av, nu var det över för alla, inte bara för mig!

Fredag:
Efter bilresan upp och incheckning traskade jag och hönan ner på avenyn för att besöka ett av våra favoritställe: Hard Rock Café! Maten var som vanligt likt ett rosa sambadansande moln som färdas ner i mellangärdet, men just för kvällen var det kanske inte helt rätt val då jag var på snack-humör med thilda, något som inte riktigt funkar i den högljudda miljön på hard rock...

Väl tillbaka på hotellet fick vi lite Idolmys med obligatoriskt gottis från Pressbyrån...



Lördag:
Ångesten infann sig tidigt.. Idag borde jag stå på scen, men icke! Dock tröstade jag mig med frukostbuffén på Gothia Towers, buffén som inte innehöll pannkakor. Alla som känner mig vet att pannkakor är guds gåva till mig och min lycka! När Mathilda är mitt uppe i att berätta något (som förmodligen var jätteviktigt) spänner jag ögonen i en liten madame, uppskattningsvis i 5 års-åldern, som befinner sig snett bakom Mathilda... "Vänta nu här!" utbrister jag bestämt, varpå mathilda tystnar och tror något allvarligt har hänt... "Den där ungen har fått tag i pannkakor!".. Jag fortsätter att spänna ögonen i henne och säger tyst för mig själv "Ja du vet vem jag glor på!". Jag fick aldrig lagt vantarna på de där pannkakorna... Men dock lite andra godsaker!
     
I like bread!

Fitnessfestivalen/Luciapokalen så... Besvikelse! Jag misstänkte att det var min egen bitterhet över att inte stå på scen som färgade mina åsikter, men efter att ha hört med andra som också varit där så verkar det som att FF/LP inte höll samma klass iår som det brukar och som man förväntat sig. Utställarna kändes inte lika engagerade iår, priserna var inte lika vassa som annars och tävlingen höll betydligt lägre klass än normalt. Var bara Fairings monter som sin vana trogen visade framfötterna. Hela Freeman/Cutler-incidenten bidrog väl också en hel del till den dämpade stämningen och det märktes på publiken som aldrig förr varit så tystlåten...

En kille som dock imponerade på mig var Niro de la Rua Franco, som enligt mig är den bästa -70 kg-junioren jag någonsin sett sedan jag började sitta lönnfet i publiken/eller tävla (Var på LP05 för första gången). Niro verkade dessutom vara en väldigt ödmjuk kille och ödmjuk vinnare, till skillnad från vissa andra segrare i juniorklasserna.


Niro de la Rua Franco

Då jag inte fann speciellt mycket av det jag var på jakt efter så blev det "bara" Fairings nya produkter Fury och Rage, samt ett gäng av Body Science nya protein bar 'Protein Meal' som är riktigt god och med sjysst näringsinnehåll! I normala fall löper jag ju runt på mässan mellan montrarna likt en brunstig hamster och dregglar över mängder av produkter och bara känner hur varje utställare blir mer och mer lockad att tillkalla ordningsvakter, men iår var jag inte speciellt imponerad eller taggad!



Efter vi lämnat Luciapokalen så traskade vi över till Lisebergs julmarknad där vi gick och mös (nåja, jag iaf, mathilda gnällde över att hon fått en sten i skon, som hon sen sa var en blåsa och inte en sten, som sen visade sig vara ingenting?!). En sten i skon kan mycket väl vara ett kodord för 'en fis på tvären' i kvinnomun!




Mathilda fick inte alltför många tuggor av denna godbiten...

Efter julmarknaden, där vi avnjöt glögg, pannkaka och världens största kanelbulle, samt gett mathilda tillfället att likna mig med en get(?) så gick vi ner på avenyn och tog en kvällsfika... Ja, mathilda orkade ta sig till avenyn trots sin fis på tvären!  Här var väl första gången under helgen som jag verkligen kände mig avslappnad och lugn... Nu var det som sagt över för alla, inte bara mig, och jag kunde med gott samvete se fram mot nästa års utmaningar.. Och som jag ser fram mot det!


Man får vara snabb med kameran för att hon inte ska dyka ner under bordet!


Sen kände jag såklart att jag behövde runda av kvällen med lite "kvalitetsprotein" för att förhindra katabolismen!




På vägen hem avslutade vi helgens lilla trip med ett besök på Max, mitt överlägset mest gillade ställe när det kommer till snabbmat! Mathilda, som är mer lagd åt Burger King-hållet (Ja, även solen har sina fläckar minsann) ger Max betyget "Jag vet inte, jag har ju en thing för whoopern".. ja vi har alla våra fetischer!

Vad är det då jag syftar på i överskriften, tänker ni? Har han nu smuttat på gammelfarmors hostmedicin igen, tänker ni? Nej under söndagens frukostbuffé inträffade något kul! Jag stod med smörpaketet i ena handen, smörkniven i andra handen och väntade likt en besatt chark-arbetare på att rostbröden skulle bli färdiga, varpå en tävlande tjej lägger ner en brödskiva i brödrosten precis när mina börjar bli klara. Som den samarit jag är (Skämt åsido, jag insåg bara att jag inte hade plats på tallriken) så erbjuder jag henne istället en av mina brödskivor som nyss blivit klara. Om man dessutom kolhydratladdar inför scenen så är en seg brödrost det sista man vill stöta på... Tjejen i fråga är precis på väg därifrån när hon vänder sig om "Du körde DC förra helgen va, juniorer, och ska gå över till fitness nu? Jag har precis hittat in på din blogg och tycker du skriver så bra, man blir glad när man läser den!".. Jag blev helt överrumplad och personalen på hjärnkontoret börjar genast ifrågasätta "Hur känner hon igen dig trots att du är svullen som adam alsing?! Hur kan en tjej, som för det blotta ögat inte bara är fullt normal utan även verkar trevlig gilla en blogg skriven av en väldigt udda liten pojke?!". Frågorna var många, men efter att mina kolhydratspeedade styrelsemedlemmar i skallen överlagt så kom vi i gemenskap och samförstånd överens om att det gjorde mig jätteglad! Det är precis sånt som gör att jag vill fortsätta skriva... Tack, du anonyma brunmålade madame! Du motiverar mig att fortsätta skriva en fjortisblogg om en udda liten herres liv!  Dessutom hoppas jag att det gick jättebra för dig på din tävling!

...När jag sen kommer tillbaka till bordet, lite sådär upprymd, säger jag till thilda: "Något kul hände precis..." och innan jag han fortsätta säger mathilda "Vadå, hittade du pannkakorna?!"... Great minds think alike!